OLLE MAGNUSSON - texter från utmarkerna

> Läs om skulpturen Inträdet i Huges tidning Värden 3/11
http://viewer.zmags.com/publication/750f10a2#/750f10a2/20
> Läs om Tvätterimuseet i Hemslöjden nr 1/2010
> Läs om Olle i Huddinge Centrum - tidningen nr6/2007
> Läs om team Sweden i Japan Cup/snöskulptur. DN 2/2 2005
> Läs om utställningen Träden och alla skogen, MKC Fittja 2003
....

Från utmarkerna ...


Förord

Det känns naturligt och väldigt bra att Huge Fastigheter AB är medarrangör och sponsor av
denna retrospektiva utställning med anledning av Olle Magnussons 60-åriga födelsedag.

Självklart vill vi vara med och fira vår ”meste Huddingekonstnär”, för är det någon som är värd denna hederstitel så är det Olle, vars konst genom åren fungerat både som en varningsklocka och en historielektion för oss som är med och bygger Huddinge kommun.
Olle har själv i högsta grad deltagit estetiskt och praktiskt i Huddinges gestaltning inte minst genom de många olika uppdrag och samarbeten som skett mellan honom, Huge Fastigheter och/eller Huddinge Kommun.

Hans senaste bokprojekt om ”Huddingeleden”, i samarbete med kommunen, får man väl betrakta som konstnärens ytmässigt största konstverk. Med bok och kartor i hand kan huddingeborna själva göra konstverket i den stund de ger sig ut på vandring på den tiomilaled som Olle utstakat.

Konstvandra kan man också göra tillsammans med Olles bok ”Är det någon som sett konsten?” Boken som beställdes av Huge år 2006 är en berättelse i ord och bild om hur Huddinges offentligkonst även speglar kommunens historia. ”Varför river ni inte dom där gamla husen?” är den retoriska fråga som också utgör titeln på den skrift från 2004 som förklarar och fördjupar förståelsen för Huges vilja att bevara och förvalta Huddinges äldre arkitekturskatt.

Hagalunds Tvätterimuseum är ytterligare ett samarbete mellan Huge och Olle som bör nämnas. Vid Albysjöns strand ligger Sveriges enda tvätterimuseum där Olle är föreståndare för museisamlingarna medan Huge äger och förvaltar byggnaderna.

I Huges och kommunens konstsamling ingår även många av Olles viktigare monumentala
oljemålningar. Två av de Huge beställt kan ni se på utställningen. ”Vårflod i Sjödalen” från 1990 och ”Sågbäckens Stufsta anno 1906” från 1999. Två ”historiemålningar” vars släktskap med Sven X:et Erixons stora al fresco målning i kommunalhusets sessionssal känns extra slående om man vet att X:et påbörjade arbetet med målningen under Olles första levnadsår.

Uno Eriksson / Vd, Huge Fastigheter AB


OM och OM igen.
Så samlades tavlor och träd på liten yta.

1986 gick vi samma väg i Stuvsta och insåg att vi var typ grannar – till att börja med. Hemma hos Olle föll mina ögon på en liten tavla med snö. Det var verkligen snö, tittade man mer än ett ögonblick sögs man omedelbart in i ett snöoväder, en svajande, svävande värld utan konturer och fasta punkter, där man måste söka sina egna spår för att kunna skilja upp från ner. Var är jag, vart ska jag, en känsla av barndom och lång väg hem. Då fick jag se en liten gubbe stillsamt pilkande vid en vak. Han hette Gösta precis som min farbror och brukade som han vara ute på isen och fiska. Vi gjorde sällskap, Gösta och jag, han blev en del av familjen.

Om jag måste välja bara en av Olles tavlor blir det Gösta på isen. Men jag måste inte välja, jag har fler. Innan jag förstod att Olle kunde tänka sig att avstå från Gösta hade jag lyckats förvärva en nymålad sak direkt från staffliet. Slottsbranden är mörker med ett lysande gult hus, en händelse med kala, tysta träd som vittnen.

Julen då Gösta på isen anlände inslagen i ett paket hängde Slottsbranden redan på väggen. Båda tavlorna blev julaftonens samtalsämne – de väckte förundran och beundran, den svarta jämfördes med den vita. ”Det var jäkligt bra prickar det där” sa min pappa om snöflingorna. ”Dom måste han väl ha gjort med nån sorts raster.” Snöflingor, Göstas cykel, trädgrenar i eldsken, Vårby gårds fasad, räcken och tegelpannor. Den pilliga noggrannheten är tryggheten i snögloppet och i nattens mörker.

Snö, grenar, Huddinges historia – mycket Olle redan i de två första tavlorna. Med dem klarade jag mig ganska länge, men ett grafiskt blad blev så småningom nödvändigt för balansen hemma. Mera svart och vitt i Löfekullas grindar. Stängda men möjliga att öppna.

Olle gör om. Vi rullar iväg en bättre begagnad barnvagn till våra grannars lilla nyfödda. Olle lägger diverse bildelar i vagnen. Bortbytingen är ett faktum, (men den blev aldrig min.) Vi kör ett lass ved till kakelugnsinnehavaren Olle, som ser att veden innehåller granarnas historia. Lite färg och några sågblad behövdes, sen såg jag det också. Granarna invandrar från norr, sa Olle. Grannarna vandrade också från norr en gång till för att återerövra granarna. De blev nummer fyra i samlingen. Olles present på min femtioårsdag blev nummer fem. Granarna gräddas satt som en smäck.

2000-talet blev trädandarnas tid. Noggrannhet och magi, naturkraft fångad i minutiöst lackarbete – en oemotståndlig kombination. Jag föll för en ståtlig mörk jordande, som blev ännu en födelsedagspresent, nu från mig till min man. När två andar till, små men färgstarka, kom som julklappar från min man till mig var vår Olle-samling uppe i åtta. (Våra vuxna söner visade en barnslig julglädje när de också hittade andar i sina paket, men andarna försvann förstås med pojkarna efter jul.)

Åtta gånger Olle alltså, i samma vardagsrum, så har vi det nu. Granar och grindar, grenar och Gösta, obevekligt har de kommit hit en efter en och fått rum där det fanns plats. Inte sällan som ljuspunkter i vintermörkret, alltid som en vidgning av verkligheten och vardagen. Så skulle det komma fler finns det faktiskt lite mer plats. Tänk om.

Christina Westergren



Samtiden i de djupa skogarna

Olle Magnusson är född och uppvuxen i Vårby! Det skulle kunna vara en obligatorisk upplysning i en artikel om en konstnär, utan större betydelse för förståelsen av hans bildvärld. Så är knappast fallet när det gäller Olle Magnusson, snarare är Vårby och Fittja startmotorn för hela hans mångfasetterade konstnärskap som likt ringar på vattnet sprider sig från denna geografiska mittpunkt. Debututställningen på Galleri Ljusgården 1971 var den professionella starten på ett hittills 40-årigt kreativt flöde där bildberättandet varit navet oavsett om uttrycket skett i tal, text, oljefärg eller som tredimensionella objekt.

Samtiden i de djupa skogarna: är en travesti på utställningstiteln ”Samtidigt i de djupa skogarna” vilket Olle kallade sin utställning på Botkyrka konsthall 1991. Uttrycket är hämtat från seriemagasinet Fantomen där skurkarna hotar i storstaden Morristown samtidigt som Fantomen, den vandrande vålnaden i de djupa skogarnas utmarker, försöker lägga upp sin kamp mot de onda krafterna. Detta är naturligtvis en bild av konstnären själv och hans strider genom tiderna. Det kan som 1971 gälla den specifika kampen mot exploatering och förstörelse av kulturmiljön, tillika konstnärens fädernesgård och älskade hem, på Fittjanäset vid Albysjön, eller hans motstånd mot industrisamhällets rovdrift på naturen i allmänhet.

Oavsett ämne har Olles berättelser alltid ett likartat perspektiv, det är ett tjut från vildmarken, från storstadsförortens utmarker långt ifrån de snabba klippens storstadliga finrum. Det är ofta berättelser från förr i tiden som kilar sig in i samtiden för att få oss att begripa det som pågår här och nu men det finns samtidigt ett nostalgiskt drag, en längtan bort, ett föredragande av kokkaffe och brännevin framför bryggdito och finvin. Kampen förs så att säga inte bara teoretiskt utan även i praktiken.

En naiv historia! kan man utbrista om den första fasen i Olles konstnärskap. Den äger rum under kampen mot att grävskoporna skall meja ner de gamla husen på Fittjanäset för att lämna plats för ett 4-filigt vägbygge. Debututställningen 1971 blev början till den aktionsgrupp som numer är Vårby-Fittja Hembygdsförening. En del av miljökampen drevs genom Olles målningar. Under 1970-talet är den tydliga fienden kapitalismen. Att socialismen som lösning är självklar fastställs redan 1970 i målningen ”Solen i våra hjärtan”. Maos fullmåneansikte fyller den lysande solskivan över det utopiska paradisets torp. Det tidstypiska propagandistiska tilltalet tycks dock avta i takt med att kampen hårdnar och utgången blir mer oviss.

1980-talets målningar formar sig till ett slags historiemåleri. I monumentala ”världslandskap” skildras framför allt Vårbys och norra Botkyrkas historia. Huvudämnet tycks vara hur industrialismens framväxt raderade ut det gamla svenska bondesamhället. Men framförallt formar de en hyllning till det arbetande folket i målaren Albin Amelins anda, för övrigt den konstnär Olle och en kamrat skrev en tvåbetygsuppsats om i Konstvetenskap år 1969. Ett tydligt exempel på utställningen är målningen ”Arbetets källa” från 1981. Med hjälp av vattnet som ymnigt flödar ur Vårby Källa skildras hur detta vatten släckt törst och skapat arbete för Vårbyborna genom tiderna.

Att Olles måleri kom att bli naivistiskt är vare sig en slump eller en självklarhet. Tidiga målningar från 60-talets slut var inspirerade av popkonst och flowerpower design, och man vågar kanske påstå att dessa tidiga influenser dröjer sig kvar i det senare måleriets höga kulörstyrka. Valet av naiv form var ett tidstypiskt drag. En av 1970-talets stora konstinfluenser var ju olika typer av folklore, alltid med sikte på största möjliga tydlighet och folkliga tillgänglighet. Olles måleri är också en fortsättning på en folkkonstinspirerad modernism i det svenska 1900-talets konsthistoria med Bror Hjort och Sven X:et Eriksson som några av de ledande.

Nederlaget i miljökampen för Fittjanäset (1983) blev förlamande för konstnärens kreativitet. Måleriet, som för Olle hade varit en viktig del av motståndet, fick ta en paus för andra uttrycksformer. Tidningstecknande i lokalpressen ledde vidare till fotograferande och skrivande.

Bildrika ord och måleriska fotografier fyller fortsättningen av 1990-talet då målaren blir till författare och fotograf. De tidigare fastlagda grundstenarna i konstnärskapet, berättandet och färgen, transformeras nu till ett bildrikt språk och ett fotografi fullt av färg gärna i oväntade perspektiviska vinklar. För Magnusson är det viktigt att texterna åtföljs av egna fotografier då basen i konstnärskapet, trots långa uppehåll i måleriet, fortfarande är bildkonsten.

Olles böcker är faktaböcker med anknytning till hans fil. kand. i etnologi, konstvetenskap och arkeologi, hittills med ämnen som utgår från den närmaste geografin, böcker som sprider kunskaper om Södertörns och Huddinges kulturhistoria men knappast vanlig populärvetenskap. De egna fotografiernas speciella uttryck och det poetiskt runradsslingrande språkets något ålderdomliga doft är omisskännligt OM-märkt. Det är en slags långsamt eftertänksamma böcker skrivna av en vandrare utan körkort.

Kanske är jag ute och paddlar eller vandrar i fjällen, säger Olles telefonsvarare när man ringer honom utan att få svar. Frasen är en lämplig ingång till andra delar i hans kreativa kartbild. Vattnet är ett väsentligt element i Olles konstnärskap som dyker upp i olika former. Troligtvis en följd av den vattennära uppväxten vid Albysjön.

Vattendrag och sjöar finns med i åtskilliga av Olles målningar och fotografier och riktigt blött blir det när man som Olle är skapare av och föreståndare för Sveriges enda tvätterimuseum som naturligtvis är beläget just vid Albysjön. I hans första bok ”Gömmarens gåva” följer vi ett rinnande vatten genom Södertörns historia och i hans senaste bok ”Huddinge till fots” korsar han åtskilliga fuktiga marker i Huddinge.

Vid tvätterimuseets vintervisningar kan Olle illustrera tvätterskans hårda slit som bäst med tvättning i isvak. En bra träning när målaren återigen byter skepnad och blir en modellerande skulptör fast i is och snö som ju är fruset vatten. Några veckor varje vinter tillbringas också vid fjällstugan, ytterligare en bra erfarenhet när han blev uppraggad av konstnärskollegan Svenerik Jakobsson, för att tillsammans med honom och andra, som iskalla konstagenter, vinna ära för Huddinge och sig själva som tävlande snö- och isskulptörer på Grönland, i Japan, Kiruna, Luleå och nu senast vid ICEHOTEL i Jukkasjärvi 2007-08.

Containerdadaism, kan föreslås som konstvetenskaplig beteckning på en art av skulptur som Olle har ägnat sig åt under lång tid. Här spökar etnologiska och arkeologiska gastar i samspel med diverse readymadesghosts och dadaistiska gengångare. Mycket av konstnärsmaterialet härstammar från skräpcontainrar nära bostaden i Stuvsta. Speciellt för Olles skulpturala objekt är kontrasten mellan referenserna till 1900-talets avantegardistiska konströrelser och det folkliga skräp skulpturerna ofta byggs av. Från ca 1990 är denna folkhemsavantegardism hans viktigaste bildkonstnärliga uttryckssätt.

Luft- och jordandar är ytterligare en viktig del i konstnärskapet. Om skrotobjekten består av manipulerade fynd från konstnärens utgrävningar i containrarnas kulturlager så är de figurer han kallar jord- eller trädandar omvandlingar av naturfynd.

I närliggande skogstrakter finner konstnären uttrycksfulla grenklykor av varierande storlek som målas med ändlösa lager av färgstark lackfärg. I saliga eller osaliga grupper bildar de vresiga installationer i konstens vita kuber eller rent av på en flotte på Orlångens vatten. Döderhultaren som minimalist ?

Håkan Bull

> HEM