Från utmarkerna ...
Olle Magnusson
Målningar & objekt
1968-2008
> HEM
- Fullersta Bio Konsthall ,
Huddinge
November 2008
Katalogtexter
Tiderna ändras.
Och vi med dem. Det sägs ju så. Jag ser på fyra bilder från 1956. Av min egen hand,
när jag är sju för mer än 50 år sedan. En pyramidal värld, som jag försöker
förstå. Men många siffror är ingen hjälp att hitta vägen tillbaka, och framåt
igen. Solen är så gul och bergens inre så svart. En plats för något. Jag följer
granarna i skogsbrynet …
Tack till Huddinge Kommun, Huge Fastigheter och Huddinge KonstnärsKlubb
som med denna utställning lockar mig att åter beträda utmarkernas gungfly.
Olle Magnusson
Förord
Det känns naturligt och väldigt bra
att Huge Fastigheter AB är medarrangör och sponsor av
denna retrospektiva utställning med
anledning av Olle Magnussons 60-åriga födelsedag.
Självklart vill vi vara med och fira
vår ”meste Huddingekonstnär”, för är det någon som är
värd denna hederstitel så är det Olle, vars konst genom åren fungerat både som
en varningsklocka och en historielektion för oss som är med och bygger Huddinge
kommun.
Olle har själv i högsta grad
deltagit estetiskt och praktiskt i Huddinges gestaltning inte minst genom de
många olika uppdrag och samarbeten som skett mellan honom, Huge
Fastigheter och/eller Huddinge Kommun.
Hans senaste bokprojekt om ”Huddingeleden”,
i samarbete med kommunen, får man väl betrakta som konstnärens ytmässigt största konstverk. Med bok och kartor i hand kan
huddingeborna själva göra konstverket i den stund de ger sig ut på vandring på
den tiomilaled som Olle utstakat.
Konstvandra kan man också göra
tillsammans med Olles bok ”Är det någon som sett konsten?” Boken
som beställdes av Huge år 2006 är en berättelse i ord
och bild om hur Huddinges offentligkonst även speglar kommunens historia.
”Varför river ni inte dom där gamla husen?” är den retoriska fråga som
också utgör titeln på den skrift från 2004 som förklarar och fördjupar
förståelsen för Huges vilja att bevara och förvalta Huddinges
äldre arkitekturskatt.
Hagalunds
Tvätterimuseum är
ytterligare ett samarbete mellan Huge och Olle som
bör nämnas. Vid Albysjöns strand ligger Sveriges enda
tvätterimuseum där Olle är föreståndare för museisamlingarna medan Huge äger och förvaltar byggnaderna.
I Huges
och kommunens konstsamling ingår även många av Olles viktigare monumentala
oljemålningar. Två av de Huge beställt kan ni se på utställningen. ”Vårflod i
Sjödalen” från 1990 och ”Sågbäckens Stufsta
anno 1906” från 1999. Två ”historiemålningar” vars släktskap med Sven
X:et Erixons stora al fresco målning i kommunalhusets sessionssal känns extra
slående om man vet att X:et påbörjade arbetet med målningen under Olles första
levnadsår.
Uno Eriksson / Vd, Huge Fastigheter AB
OM och OM igen.
Så samlades tavlor och
träd på liten yta.
1986 gick vi samma väg i Stuvsta och insåg att vi var typ grannar – till att börja
med. Hemma hos Olle föll mina ögon på en liten tavla med snö. Det var verkligen
snö, tittade man mer än ett ögonblick sögs man omedelbart in i ett snöoväder,
en svajande, svävande värld utan konturer och fasta punkter, där man måste söka
sina egna spår för att kunna skilja upp från ner. Var är jag, vart ska jag, en
känsla av barndom och lång väg hem. Då fick jag se en liten gubbe stillsamt
pilkande vid en vak. Han hette Gösta precis som min farbror och brukade som han
vara ute på isen och fiska. Vi gjorde sällskap, Gösta och jag, han blev en del
av familjen.
Om jag måste välja bara en av Olles
tavlor blir det Gösta på isen. Men jag måste inte välja, jag har
fler. Innan jag förstod att Olle kunde tänka sig att avstå från Gösta hade jag
lyckats förvärva en nymålad sak direkt från staffliet. Slottsbranden
är mörker med ett lysande gult hus, en händelse med kala, tysta träd som
vittnen.
Julen då Gösta på isen anlände
inslagen i ett paket hängde Slottsbranden redan på väggen. Båda tavlorna blev
julaftonens samtalsämne – de väckte förundran och beundran, den svarta
jämfördes med den vita. ”Det var jäkligt bra prickar det där” sa min pappa om
snöflingorna. ”Dom måste han väl ha gjort med nån sorts raster.” Snöflingor,
Göstas cykel, trädgrenar i eldsken, Vårby gårds fasad, räcken och tegelpannor.
Den pilliga noggrannheten är tryggheten i snögloppet och i nattens mörker.
Snö, grenar, Huddinges historia –
mycket Olle redan i de två första tavlorna. Med dem klarade jag mig ganska
länge, men ett grafiskt blad blev så småningom nödvändigt för balansen hemma.
Mera svart och vitt i Löfekullas
grindar. Stängda men möjliga att öppna.
Olle gör om. Vi rullar iväg en
bättre begagnad barnvagn till våra grannars lilla nyfödda. Olle lägger diverse
bildelar i vagnen. Bortbytingen är ett faktum, (men den blev
aldrig min.) Vi kör ett lass ved till kakelugnsinnehavaren Olle, som ser att
veden innehåller granarnas historia. Lite färg och några sågblad behövdes, sen
såg jag det också. Granarna invandrar från norr, sa Olle.
Grannarna vandrade också från norr en gång till för att återerövra granarna. De
blev nummer fyra i samlingen. Olles present på min femtioårsdag blev nummer
fem. Granarna gräddas satt som en smäck.
2000-talet blev trädandarnas
tid. Noggrannhet och magi, naturkraft fångad i minutiöst lackarbete – en
oemotståndlig kombination. Jag föll för en ståtlig mörk jordande, som blev ännu
en födelsedagspresent, nu från mig till min man. När två andar till, små men
färgstarka, kom som julklappar från min man till mig var vår Olle-samling uppe i åtta. (Våra vuxna söner visade en
barnslig julglädje när de också hittade andar i sina paket, men andarna
försvann förstås med pojkarna efter jul.)
Åtta gånger Olle alltså, i samma
vardagsrum, så har vi det nu. Granar och grindar, grenar och Gösta, obevekligt
har de kommit hit en efter en och fått rum där det fanns plats. Inte sällan som
ljuspunkter i vintermörkret, alltid som en vidgning av verkligheten och
vardagen. Så skulle det komma fler finns det faktiskt lite mer plats. Tänk om.
Christina Westergren
Samtiden i de djupa
skogarna
- Olle Magnusson är född och uppvuxen
i Vårby! Det
skulle kunna vara en obligatorisk upplysning i en artikel om en konstnär,
utan större betydelse för förståelsen av hans bildvärld. Så är knappast fallet
när det gäller Olle Magnusson, snarare är Vårby och Fittja startmotorn för hela
hans mångfasetterade konstnärskap som likt ringar på vattnet sprider sig från
denna geografiska mittpunkt. Debututställningen på Galleri Ljusgården 1971 var
den professionella starten på ett hittills 40-årigt kreativt flöde där
bildberättandet varit navet oavsett om uttrycket skett i tal, text, oljefärg
eller som tredimensionella objekt.
-
- Samtiden i de djupa skogarna: är
en travesti på utställningstiteln ”Samtidigt i de djupa skogarna” vilket
Olle kallade sin utställning på Botkyrka konsthall 1991. Uttrycket är hämtat
från seriemagasinet Fantomen där skurkarna hotar i storstaden Morristown samtidigt som Fantomen, den vandrande vålnaden i
de djupa skogarnas utmarker, försöker lägga upp sin kamp mot de onda krafterna.
Detta är naturligtvis en bild av konstnären själv och hans strider genom
tiderna. Det kan som 1971 gälla den specifika kampen mot exploatering och
förstörelse av kulturmiljön, tillika konstnärens fädernesgård och älskade hem,
på Fittjanäset vid Albysjön, eller hans motstånd mot
industrisamhällets rovdrift på naturen i allmänhet.
-
- Oavsett ämne har Olles berättelser
alltid ett likartat perspektiv, det är ett tjut från vildmarken, från
storstadsförortens utmarker långt ifrån de snabba klippens storstadliga finrum.
Det är ofta berättelser från förr i tiden som kilar sig in i samtiden för att
få oss att begripa det som pågår här och nu men det finns samtidigt ett
nostalgiskt drag, en längtan bort, ett föredragande av kokkaffe och brännevin framför bryggdito och finvin. Kampen förs så att
säga inte bara teoretiskt utan även i praktiken.
-
- En naiv historia! kan man utbrista om den
första fasen i Olles konstnärskap. Den äger rum under kampen mot att
grävskoporna skall meja ner de gamla husen på Fittjanäset för att lämna plats
för ett 4-filigt vägbygge. Debututställningen 1971 blev början till den
aktionsgrupp som numer är Vårby-Fittja Hembygdsförening. En del av miljökampen
drevs genom Olles målningar. Under 1970-talet är den tydliga fienden
kapitalismen. Att socialismen som lösning är självklar fastställs redan 1970 i
målningen ”Solen i våra hjärtan”. Maos fullmåneansikte
fyller den lysande solskivan över det utopiska paradisets torp. Det tidstypiska
propagandistiska tilltalet tycks dock avta i takt med att kampen hårdnar och
utgången blir mer oviss.
- 1980-talets målningar formar sig
till ett slags historiemåleri. I monumentala ”världslandskap”
skildras framför allt Vårbys och norra Botkyrkas historia.
-
- Huvudämnet tycks
vara hur industrialismens framväxt raderade ut det gamla svenska
bondesamhället. Men framförallt formar de en hyllning till det arbetande folket
i målaren Albin Amelins anda, för övrigt den konstnär
Olle och en kamrat skrev en tvåbetygsuppsats om i Konstvetenskap år 1969. Ett
tydligt exempel på utställningen är målningen ”Arbetets källa” från 1981. Med
hjälp av vattnet som ymnigt flödar ur Vårby Källa skildras hur detta vatten
släckt törst och skapat arbete för Vårbyborna genom tiderna.
-
- Att Olles måleri kom att bli
naivistiskt är vare sig en slump eller en självklarhet. Tidiga målningar från
60-talets slut var inspirerade av popkonst och flowerpower
design, och man vågar kanske påstå att dessa tidiga influenser dröjer sig kvar
i det senare måleriets höga kulörstyrka. Valet av naiv form var ett tidstypiskt
drag. En av 1970-talets stora konstinfluenser var ju olika typer av folklore,
alltid med sikte på största möjliga tydlighet och folkliga tillgänglighet.
Olles måleri är också en fortsättning på en folkkonstinspirerad modernism i det
svenska 1900-talets konsthistoria med Bror Hjort och Sven X:et Eriksson
som några av de ledande.
-
- Nederlaget i miljökampen för
Fittjanäset (1983) blev förlamande för konstnärens kreativitet. Måleriet, som
för Olle hade varit en viktig del av motståndet, fick ta en paus för andra
uttrycksformer. Tidningstecknande i lokalpressen ledde vidare till
fotograferande och skrivande.
-
- Bildrika ord och måleriska
fotografier fyller fortsättningen av 1990-talet
då målaren blir till författare och fotograf. De tidigare fastlagda
grundstenarna i konstnärskapet, berättandet och färgen, transformeras nu till
ett bildrikt språk och ett fotografi fullt av färg gärna i oväntade
perspektiviska vinklar. För Magnusson är det viktigt att texterna åtföljs av
egna fotografier då basen i konstnärskapet, trots långa uppehåll i måleriet,
fortfarande är bildkonsten.
-
- Olles böcker är faktaböcker med
anknytning till hans fil. kand. i etnologi, konstvetenskap och arkeologi,
hittills med ämnen som utgår från den närmaste geografin, böcker som sprider
kunskaper om Södertörns och Huddinges kulturhistoria men knappast vanlig
populärvetenskap. De egna fotografiernas speciella uttryck och det poetiskt
runradsslingrande språkets något ålderdomliga doft är omisskännligt OM-märkt. Det är en slags långsamt eftertänksamma böcker
skrivna av en vandrare utan körkort.
-
- Kanske är jag ute och paddlar eller
vandrar i fjällen,
säger Olles telefonsvarare när man
ringer honom utan att få svar. Frasen är en lämplig ingång till andra delar i
hans kreativa kartbild. Vattnet är ett väsentligt element i Olles konstnärskap
som dyker upp i olika former. Troligtvis en följd av den vattennära uppväxten
vid Albysjön.
-
- Vattendrag och sjöar finns med i
åtskilliga av Olles målningar och fotografier och riktigt blött blir det när
man som Olle är skapare av och föreståndare för Sveriges enda tvätterimuseum
som naturligtvis är beläget just vid Albysjön. I hans
första bok ”Gömmarens gåva” följer vi ett rinnande vatten genom Södertörns
historia och i hans senaste bok ”Huddinge till fots” korsar han åtskilliga
fuktiga marker i Huddinge.
-
- Vid tvätterimuseets vintervisningar
kan Olle illustrera tvätterskans hårda slit som bäst med tvättning i isvak. En
bra träning när målaren återigen byter skepnad och blir en modellerande
skulptör fast i is och snö som ju är fruset vatten. Några veckor varje vinter
tillbringas också vid fjällstugan, ytterligare en bra erfarenhet när han blev
uppraggad av konstnärskollegan Svenerik Jakobsson, för att tillsammans med
honom och andra, som iskalla konstagenter, vinna ära för Huddinge och sig
själva som tävlande snö- och isskulptörer på
Grönland, i Japan, Kiruna, Luleå och nu senast vid ICEHOTEL i Jukkasjärvi
2007-08.
-
- Containerdadaism, kan föreslås som konstvetenskaplig
beteckning på en art av skulptur som Olle har ägnat sig åt under lång tid. Här
spökar etnologiska och arkeologiska gastar i samspel med diverse readymadesghosts och dadaistiska gengångare. Mycket av
konstnärsmaterialet härstammar från skräpcontainrar nära bostaden
i Stuvsta. Speciellt för Olles skulpturala objekt är
kontrasten mellan referenserna till 1900-talets avantegardistiska
konströrelser och det folkliga skräp skulpturerna ofta byggs av. Från ca 1990
är denna folkhemsavantegardism hans viktigaste
bildkonstnärliga uttryckssätt.
-
- Luft- och jordandar är ytterligare en viktig del i
konstnärskapet. Om skrotobjekten består av manipulerade fynd från konstnärens
utgrävningar i containrarnas kulturlager så är de figurer han kallar jord-
eller trädandar omvandlingar av naturfynd.
- I närliggande skogstrakter finner
konstnären uttrycksfulla grenklykor av varierande storlek som målas med ändlösa
lager av färgstark lackfärg. I saliga eller osaliga grupper bildar de vresiga
installationer i konstens vita kuber eller rent av på en flotte på Orlångens vatten. Döderhultaren
som minimalist ?
-
- Håkan Bull